Syns det hur mycket det regnar och stormar? Väldigt mycket. Därför var det fantastiskt skönt att äta frukost i morse och veta att jag inte behövde gå ut och bli en dränkt katt. Nu gjorde jag ju det ändå, eftersom jag är rutinstyrd, men jag hade inte behövt.
Jag har nu kommit till ett stadium i boken när jag hela tiden vill skriva “och så vaknade hon och hade drömt allt”, eftersom det finns en del alltför stora tankehopp och inkonsekvenser, som jag inte vet hur jag ska överbrygga. Men innan jag tar till den drastiska drömlösningen, ska jag se om det blir bättre av lunch.
För övrigt har jag byggt en anordning av böcker och Johans fula laptopkudde, som jag såklart tyckte var ett onödigt köp, och stått och skrivit hela förmiddagen. Nu får jag väl hälsporre snart.
Blir det bra snart? 