Tjuren Ferdinand, dela med dig av din ek

Boken är på annan plats, mitt hem är superstädat till och med utifrån mina stränga kriterier (jag har dammsugit väggarna, det gör jag vanligtvis inte varje vecka…), regnet öser ner, det är slutet av november, mitt pass gick ut för ett tag sedan, och jag har inga planer på att göra ett nytt, för jag har ingen reslust.

Jag har ingen reslust. Det påståendet likställs nästan med “Jag tycker bebisar är motbjudande” eller “Jag tycker att män förtjänar mer lön än kvinnor, bara genom att vara män.” Ungefär lika illa är det att påstå att man inte har någon lust att resa. Varför vill man inte se världen, uppleva något annat, smaka nya smaker, träffa nya människor, utvecklas, vidga sin inskränkta syn? Ja, inte vet jag. Men jag har ingen lust.

När jag ändå är i farten, kan jag ju dra till med ännu ett förbjudet uttalande. Lyssna på den här: Jag äter mycket hellre kemiskt framställt smågodis än hembakat fika. Inget ont om lagom torra kanelbullar eller färsk sockerkaka, men om jag måste välja är det aldrig någon tvekan.

Så det regnar, regnar, regnar, jag är en medelklasskvinna med tillräckligt kapital för att dra på solsemester, och tillräckligt mycket tid för att baka och laga mat från grunden. Ingen lust är en lam ursäkt. Jag fortsätter titta på regnet. Funderar över min vinterjacka, som inte längre är vattenresistent efter fem år och 15 (mer?) tvättar. Jag köpte ny två gånger här i höst och lämnade tillbaka lika många gånger.  Först för att den var lite för kort och fickorna satt inte bra, sen för att hela fodret kom ut genom små, små hål överallt. Nu ligger vinterjackeprojektet på is. Den jag har är perfekt. Ja, förutom att man nästan ser tröjan genom ryggen då.

Det här skulle kunna vara ett författarporträtt. Om jag la till lite matnyttig fakta, som var jag kommer ifrån, vilken hårfärg jag har och hur jag ser på företeelser som avkoppling (vad är egentligen avkoppling för dig?), vad jag arbetar med, var jag ser mig själv om tio år och så vidare. Men det här med författarporträtt, vad är meningen? Det är boken som är det intressanta och har egentligen mycket lite med författaren att göra. Ungefär som med barn, de är till låns ett ögonblick eller två, men är egentligen även då mest sina egna.

Det kommer inte sluta regna idag, nej nej.

 

Fastän det är mörkt, mörkt, mörkt, kallt, kallt osv.

Boken (numera namnlös), som var så bra medan jag skrev den, var helt plötsligt inte så bra längre. Efter att ha läst den hundrafemtioelva gånger kändes det mest blahablaha och personerna var så fjantiga, och töntiga och det var inte minsta bok över det hela, bara en menlös radda ord till ingen nytta och jag hittade noll utvecklingspotential någonstans. Så som det lätt blir när man läst eller hört samma sak varv på varv utan paus.

Så jag tog en paus i ungefär en vecka och idag läste jag den igen och vips så var den bra. Tack och lov.

Nu behöver jag en titel och en framsida. Tack på förhand.

Hur man dödar skrivglädje

Om inte annat så har det här författeriet åtminstone lett till en ökad förståelse för viss elevfrustration jag tidigare inte varit så värst tålmodig med. En svensklärare stöter väl på följande konversation ett par gånger (i sitt liv trodde ni väl att jag skulle skriva nu, hahaha) i veckan skulle jag tro.

Ungefär såhär:

Det kommer ett rufsigt, rödögd barn hoppande fram till dig med en skrivbok i ena handen. Den andra handen försöker febrilt skaka av sig skrivkrampen och blyertssvärtan, som sitter som berget. Ögonen lyser. Alltså, verkligen lyser. 

“Jag är klar!” (Färdigställandets ljuva sötma.)

“Är du klar? Vad bra! Har du läst igenom det du har skrivit?”

“Öhhh? Nä… inte allt.” (Och där slocknade första lampan.)

“Gör det då. Det kanske finns något som låter jättekonstigt när du läser det. Eller så hittar du ett stavfel. Kanske vill du skriva lite mer om hur huvudpersonen ser ut?”

“Nä, det vill jag inte.”

“Det var bara ett exempel. Läs igenom texten nu.”

“Och sen är jag klar!” (Hoppet, hoppet, det sista som dör.)

“Nja… Jag tycker nog att du ska läsa två gånger. En gång nu och en gång nästa lektion.”

“Och sen är jag klar?”

“Hm, sen ska en kompis läsa och skriva lite kommentarer på det här responspappret. Vad som var bra och vad man vill läsa mer om och om det finns något att ta bort.”

“Och sen?” (Studset i kroppen har stillnat.)

“Ja, sen får du tillbaka din text och responsen från din kompis och då har du fått lite tips som du kan använda dig för att göra din text ännu bättre.”

“Och sen är jag klar!” (Axlarna sjunker.)

“Sen ska jag ju läsa också, jag kanske också har lite tips.”

“SEN ÄR JAG KLAR?!” (Desperationen…)

“Ja, sen får du renskriva texten!”

“Igen? Ska jag skriva samma text igen?!” (Kolmörker)

“Nä, inte samma text, utan en ny. När du har fått fler idéer av de som har läst och av mig och av dig själv.”

“Är det rast snart?” (Resignation: jag kommer aldrig undan)

Skulle även kunna läsas som ett samtal mellan min naiva och min förnuftiga sida idag. Jag är klar, men det är väl nu det börjar.

Nu ska jag berätta vad jag (verkligen!) saknar med skolan

Nu har jag varit tjänstledig i sex veckor. Igår gav jag mig själv min första lön; 5000 kr. I den här takten kan jag vara ledig till 2017, men alla månader är ju inte septemberbilliga som vi alla vet (november studielån, december Kristi födelse, osv osv). Pengar är alltså inte något jag ännu saknar.

Jag skriver ju en del under dagarna (168 sidor, senast jag (datorn) räknade), så jag saknar inte heller min sekreterartjänstgöring vid arbetslagsmötena. Eller, lite då. Jag saknar att skriva vad någon annan säger.

Jag saknar inte att vara rastvakt, inte ens i solskenet, och jag saknar absolut inte konflikthantering. Jag kommer aldrig att bli bra på konflikthantering. Jag kan sakna att ta ut stickor ur små fingrar. Det är jag så grymt bra på.

(Håll ut, snart kommer den: Den stora saknaden. Lite till bara.)

Jag saknar inte känslan av att aldrig göra tillräckligt, aldrig nå riktigt ända fram, ända in. Jag saknar inte “good enough”. I själva verket avskyr jag good enough, det är en motsägelse utan dess like.

Jag saknar verkligen inte oförstående föräldrar, som ringer samtidigt som de mailbombar en, men jag saknar de fina, de som tycker att man är en himmelsänd ängel som gjort det och det och det för deras barn.

Jag saknar förstås somliga individer, många vuxna och ännu fler barn, det är självskrivet. Men vad jag verkligen, verkligen saknar, för vad det inte finns något substitut att tillgå kommer här:

Högläsning!

Varenda cell i min kropp, varenda dag, timme, minut – jag saknar det så infernaliskt mycket. (Tänker icke dra någon drogrelaterad metafor. Eftersom jag inte ens dricker alkohol vore det inte trovärdigt.)

Jag saknar alla varianter av högläsning. Den när man tänker: “äsch, jag läser några sidor för dem, så de kommer till ro lite innan vi börjar lektionen” och sen tittar man upp från boken och ser 25 par ögon stirra helt förtrollat på en och man läser lite till och lite till och oj, det blev visst inget mer den här lektionen och ungarna vill skippa rasten (till och med han som har en fotboll fastvuxen under armen!) och vem är jag att säga nej till sånt.

Eller, så tänker man läsa några kapitel, ungefär en hel lektion, för det finns ingen som helst lust eller ork till något annat, men efter fem rader avbryter någon med en briljant fundering, vilket någon annan genast nappar på och sen går det som en löpeld genom rummet och man måste anstränga sig allt vad man kan för att hänga med och så går hela lektionen och bara fem rader blir lästa, men livets mysterier kan ha fått en lösning, just på grund av de fem raderna.

När boken är slut kanske ungarna skriker efter fortsättningen och kanske måste man göra dem så besvikna genom att säga att det inte finns någon (ah, den känslan, man vet ju själv) och kanske vill de då skriva en egen fortsättning: “snäääällla, det kan vi väl.” Man säger ju inte direkt nej då.

Och kanske går man förbi några barn på rasten, som leker något man inte sett tidigare, men som ändå känns bekant på något vis och man frågar vad de gör och det visar sig att de leker den bok vi precis läst. Då kan det där “good enough” gå och dra något gammalt över sig.

Kanhända kommer min nästa klass få sig en liten överdos högläsning. Jag skulle inte bli direkt förvånad.

Rikta blicken utåt

Jag har varit i Öjebyn i en vecka nu. Även här har jag varit mycket disciplinerad och skrivit runt 30 sidor. Vad vi kan konstatera är således att om jag inte lyckas med mina författarambitioner, är det åtminstone inte disciplinen vi ska ge skulden för det.

Jag är lite sugen på att skriva in ytterligare en person i boken. Någon lite mer uppseendeväckande personlighet, eftersom övriga karaktärer är extremt slätstrukna. Och det är också meningen, ett annat alternativ hade ju annars varit att spejsa till någon av dem en smula, men nej. Jag vill hylla den mediokra verklighet som allt för ofta hånas.

Så vem är denna människa, som fattas?

Första omdömet

Igår skickade jag 30 000 ord till min korrekturläsare, som skulle tjuvkika lite medan hon la sin unge och sedan läsa mer i helgen.

Halv tio i morse (torsdag!) ringde hon och hade läst allt. Det i sig var ett väldigt bra omdöme, kände jag. Att hon sen använda ord som imponerad och stolt gjorde att jag växte tio meter eller så. I rena glädjeyran skrev jag tre sidor till.

Sen åt jag lunch med mamma och Anna och prövade ny yoghurtglassmak; svart vinbär. Fantastiskt god.

De kan ju alltid vakna om det krisar sig ordentligt.

IMG_0366

Syns det hur mycket det regnar och stormar? Väldigt mycket. Därför var det fantastiskt skönt att äta frukost i morse och veta att jag inte behövde gå ut och bli en dränkt katt. Nu gjorde jag ju det ändå, eftersom jag är rutinstyrd, men jag hade inte behövt.

Jag har nu kommit till ett stadium i boken när jag hela tiden vill skriva “och så vaknade hon och hade drömt allt”, eftersom det finns en del alltför stora tankehopp och inkonsekvenser, som jag inte vet hur jag ska överbrygga. Men innan jag tar till den drastiska drömlösningen, ska jag se om det blir bättre av lunch.

För övrigt har jag byggt en anordning av böcker och Johans fula laptopkudde, som jag såklart tyckte var ett onödigt köp, och stått och skrivit hela förmiddagen. Nu får jag väl hälsporre snart.

Arbetsplatsvariation

IMG_0363

Nu står jag här i köket och skriver, för somliga delar av min kropp klarar icke att belastas mera. Tyvärr är jag ungefär fem centimeter för lång för att det ska vara optimalt för andra kroppsdelar (ryggen). Men det ska ju vara rättvist; lika delar smärta till samtliga inblandade.